Speechless



Four weddings and one funeral

I believe this is the sadest ending of a film I have ever seen. A widower speaking the words of total loss and devastation.


S, x

Sol, regn, regn, sol

Inställd match var precis vad jag behövde för att höja mitt humör. Not. Jag vaknade tidigt av ett sms från coach och nu har dagen bara bestått av packning. Jag har tagit ner allting från mina väggar, dammat och donat. Jag har till och med hunnit med och läsa lite spanska och engelska mitt i allt. Jag har varit inne i stan en sväng och handlat med mamma, jag köpte filmer för ovanlighetens skull. I dag plockade jag med mig Rush Hour och Finding Neverland, grymt bra filmer båda två. Nu lyssnar jag på Lars Winnerbäck och väntar på mat.
  

I have defied gods and demons


Gårdagen på msn var minst sagt intressant. Jag pratade med de vanliga engelsmännen och några sweeds. Allt var frid och fröjd tills en ny orange ruta blinkade på startfältet. Vissa människor förstår jag mig helt enkelt inte på. Hur som helst, nog om idioti. Jag längtar tills oktober i och med höstlovet, och jag hoppas även på engelskt besök i form av Jodie, Jake och Frodo. Ett besök till det landet måste även planeras in snart. Men först och främst måste vi få Sälen resan att hända i vinter, eller hur boys och Hannah? För övrigt är jag trött och har verkligen ingenting att skriva. Det får bli lite köttbullar och sedan en film. En sak har jag att tillägga, borde jag skriva en blogg på engelska också?

S, x

Memory lane



Re-inventing your exit - UnderOATH

When things get tough and I don't think I can handle them, I run. Or atleast that is what I want to do, at the time. But inside all I wish is that I could solve things, be positive and not let things get to me. When I am upset, angry or frustrated, I turn to England. I think of the memories across the sea, the times I have had there. I listen to the music and it all brings me back to my "emo"-days as people would call them. When I had black and red, frizzy hair, and wore clothes nobody else would put on around here. I would go to school wearing black tights, a black skirt, pink vans, one red sock and one stripey multi-coloured sock, a black shirt and a pink tie; I even had a fake lip piercing. I would have my hair standing up, messy and big, and wear black eyeliner. I would listen to the opposite music that my friends liked and I would just go against the stream. I was inspired by the style that my mates had in England. I loved the way people dared to look different and were accepted and with that I found the strength and confidence to do so, all by myself, here. Either I got rejected and called names, or I would impress people. I had no intentions to do either, I just wanted to be myself. Since then, since I "changed back", I haven't had my own style. I wear what most people wear and follow the same trends, and still I am mediocre at it. Mediocre or not, I used to be me. Today I don't know who I am.


In a bit.

S, x