Om mormor och en halvbrittisk uppväxt

Min mormor är en barsk men kärleksfull brittisk åttioåring. Jag skriver till henne på Whatsapp för att tacka igen för Downton Abbey-DVD:erna hon gav mig för ett gäng jular sen. Nu har jag snart sett allt och varenda avsnitt påminner mig om henne och vårt engelska ursprung. Om artigheter hon präntade in i oss kusiner när vi var små. "Remember your p's and q's" (p's = please / q's = thank you:s). Vi fick en del av samma uppfostran mamma och hennes sju syskon fick, som mina kusinbarn får nu; att inte ta något för givet, att pengar inte alltid fanns, att inte slänga mat, alla skulle hjälpa till med alla saker oavsett kön, och så vidare. Jag tyckte hon var hård när vi var små, men egentligen lärde hon oss så mycket.
 
Hon bodde i Sverige största delen av min uppväxt med mannen jag kallar morfar. Där fick vi lära oss skala potatis och skära dem till feta engelska chips med små knivar med svarta skaft. I skogarna plockade vi harsyra som vi åt till bakpotatisen. Hon lärde oss sy, om än bara kläder till våra gosedjur. Vi hade stavningstävlingar och musikuppträdanden. Vi spelade dragspelsduetter och jag såg henne ofta vattna sina blommor med kallt te medan hon pratade med dem.
Hon ringer upp mig på Whatsapp och ler stort. Hela min kropp blir glad av den där rösten, av brittiskan, dialekten och hennes egna påhittade ord som skulle kunna finnas med i filmen The Big Friendly Giant. Vi garvar åt min hjälplöshet när vattnet var avstängt hos mamma häromdagen kontra hur hon hade en lägenhet där allt drevs av gas när hon hade sitt första barn. Att prata med en person som ändå upplevt stora skiften i utveckling är så himla intressant. Sen försökte vi felsöka hennes surfplatta som bara pratade med henne medan hon svor åt den när den inte slutade lagga.
 
Det finns få saker jag mig så trygg i som det faktum att jag är halvbrittisk. Det kan tyckas vara fånigt och kanske lite ovant, för i Sverige pratar vi inte så patriotiskt. Men att få kalla det landet mitt hem också, att vara sann tedrickare, crumpet-ätare och förstå den där torra och sarkastiska humorn. Att vara helt med på noterna gällande matnormer, att man kan äta chips i mackan och att engelsk frukost är något att förvänta sig. Det är trygghet. När stora tjocka släkten samlas och skålar, pratar så jävla högt, skrattar så vi gråter och äter, då är jag hemma.
 
Till mormor, för familjen du är överhuvud till.

ENGLISH

My nan is an British 80-year old woman with loud opinions but a lot of love. I write to her on Whatsapp to thank her again for the Downton Abbey DVDs she gave me a few Christmases ago. I’ve almost watched all of it now and every episode reminds me about her and our British heritage. About manners she made sure stuck to us cousins when we were young. ”Remember your p’s and q’s(p's = please / q's = thank you:s). We partly got the same upbringing as her eight children, the same as her great-grandchildren are now; never take anything for granted, that there isn’t always money, not to waste food, to always help with things no matter what gender, and so on. I thought she was hard on us when we were young, but really she taught us a lot.

She lived in Sweden with the man I call my grandad for the greater part of my growing up. There we learned how to peel potatoes and cut them into fat chips with little knives with black handles. In the forrest we’d pick sorrel to eat with our jacket spuds. She taught us how to sew, if only clothes for our cuddly toys. We had spelling competitions and dance performances. We played accordion duettes and I often saw her watering the plants with cold tea whilst talking to them. 

She calls me up on Whatsapp, smiling wide. My whole body is happy to hear that voice, the Britishness, accent and her own made up words that could fit in the film The Big Friendly Giant. We laugh at my helplessness when the water was turned off at mum’s there other day versus the flat she had were everything was run on gas. Talking to a person who has lived through such big shifts in development is so interesting. Then we tried to troubleshoot her tablet that was talking to her while she swore at it for not working. 

There are few things that make me feel so content as the fact that I am half-British. It might seem silly and maybe even uncommon, because we speak so unpatriotically in Sweden. But calling that country my home too, being a real tea drinker, crumpet eater and understanding that dry and sarcastic humor. Being completely in on the food norms, eating crisps in my sandwich and knowing a fry up is to be expected. That is safety. When the whole big family are gathered and toast, talk really damn loud, laugh till we cry and eat heaps, I always want to be with them.

To nan, for the family you are the head of.

It's time to organize and educate the close-minded

Igår var en mörk dag för världen på många sätt. Som kvinna är jag äcklad, uppgiven och så jävla ledsen att miljoner människor röstade fram en person till president som uttalar sig sexistisk och nedvärderande mot kvinnor, skryter om övergrepp och är anklagad för våldtäckt. Budskapet till världen: kvinnor är värda mindre. Budskapet till killar och män: ni kan behandla kvinnor hur som helst pga en president kom undan med det.
 
Men det för andra personer jag är rädd. Hela HBTQA+-samhället, muslimer, POC (people of colour) och alla människor med annan etnicitet. Trump har aldrig hymlat med sina åsikter, han var rasist från start och har informerat klart och tydligt om sina planer. Att bygga en mur, att kasta ut människor ur landet, att hindra människor att komma in, baserat på religion, etnicitet och hudfärg. Det skrämmer mig hur denna man har okejat en hatrörelse mot alla icke-heterosexuellaicke-kristna och icke-vita. Det ska inte heller glömmas bort att USA tillhörde en annan ursprungbefolkning innan vita män mördade sig tvärs över landed och kallade det sitt.
 
Bilder cirkulerar på nätet om hur Hillary hade vunnit med klar majoritet om det var upp till dem födda under milleniet. Det finns alltså hopp om en bättre framtid och tills Trump-cirkusen är över behöver världen organisera sig och utbilda de inskränkta. Vi behöver stå upp för dem som behöver det, minoriteter och de utsatta. Inte minst i Sverige där vi, om vi inte passar oss, har rasister som ledare i vårt land också.
ENGLISH
Yesterday was a dark day for the world in many ways. As a woman I am disgusted and in despair over how millions of people voted for a person who is sexist and degrading towards women, has bragged about sexual assault and is accused for rape, to be their president. The message to the world: women are worth less. The message to boys and men: treat women how you want, a president got away with it.
 
But it's for other people I am afraid. For the whole LGTB community, muslims, POC (people of colour) and everyone with a different ethnicity. Trump has never disguised his opinons about these groups, he was rasist from the start and clearly told everyone about his plans. To build a wall, throwing people out and hindering them to come in, based on religion, ethnicity and skin colour. It scares me how this man has okayed a hate movement towards non-straight, non-Christian and non-white. It shouldn't be forgotten that America belonged to natives before white men murdered their way across the country and called it their.
 
Pictures are circling the net about how Hillary would have won with a clear majority if it was up to the millenials. There is hope for a better future and until the Trump circus is over, the world needs to organize and educate the close-minded. We need to stand up for the those who need it, minorities and the vulnerable. Not least in Sweden where we, if we don't watch ourselves, will have rasists running our country too.

Om novemberkylan, nya kunskapsprover och saknad av personer

November har anlänt och med den solen, frosten, första snön och den första blomman på min inomhuslönn. Jag har börjat springa igen; det har alltid varit en del av min identit och jag inser hur mycket jag saknat det. Kursen vi läser just nu heter Informationsjuridik och det är överraskande intressant med lagar. Min syster har flyttat till England till nyår och jag saknar henne redan. Jag har skypat och skrivit med vänner i andra länder och städer, önskat att teleportering kunde existera. Alla Helgona har precis passerat, jag tände inga särskilda ljus även om det fanns personer att tända för. Istället tänker jag lite extra varje dag på hur min moster hade sagt till mig att leva livet fullt ut. Och framförallt, inte ta någon skit.

ENGLISH
November has arrived and with that teh sun, frost, first snow and the first flower on my indoor Maple. I have started running again; it's always been a part of my identity and I realize how much I've missed it. The course we're studying now can be translated into Information Law and it's surprislingly interesting. My sister has moved to England until new year and I miss her already. I've skyped and written with friends in other countries and cities, wishing that teleportation could exist. All Saints day has just passed but I didn't light any special candles though there were people to light them for. Instead I think a little extra every day about how my aunt would have told me to live my life to the full, and definitely not take any crap.